Att måla fan på väggen

Visst, jag är medveten om att jag är bra på att måla fan på väggen och tro det värsta när jag blir orolig. Exmaken var precis tvärtom, han trodde aldrig att något allvarligt hade hänt, inte ens när det hade hänt.Som när min far hade fått en hjärnblödning och inte alls "hade trillat och slagit i huvudet". Min far dog.
Det går alltså inte att ringa dit när man är övertygad om att det är just sonen som har vurpat med motorcykeln (HD:n) någonstans i Skåne.
Idag skulle jag iväg på en akvarellcirkel. När jag satt i bilen hörde jag att något hade hänt vid en station i Stockholms södra förorter, och då steg adrenalinet och oron. Som tur var, var den unga damen nådig idag och svarade i  mobiltelefonen trots att morsan ringde till jobbet. Det var alltså inte hon som hade förolyckats.

Lite senare konstaterade jag att det inte fanns några mejl från fästmannen. Eftersom han inte är purung och lite slarvig med livsviktig medicin ringde jag. Inga svar på mobiltelefonerna.
Då är jag övertygad om att om han nu inte ligger död i sängen, så ligger han död i duschen, eller också har han halkat igen och ligger ihjälfrusen på gatan någonstans.
Det är full dramatik i min stackars hjärna innan den icke-döde kommer ut från duschen  och ser att jag har ringt.

Jag har ett dramatiskt liv ibland. Kanske också beroende på att mitt liv faktiskt har haft många dramatiska händelser i sig. Jag är således programmerad. Mina anhöriga är inte alltid programmerade för min oro. Barnen mindre än mannen!