Jag erkänner. Jag har jättesvårt att bo tillsammans med någon om så bara för några veckor eller månader. Kanske är jag född att vara ensam. I vart fall kan jag minnas många situationer från min barndom som tyder på samma sinnelag så att säga.
Ibland går det liksom skruv på irritationen. Som när duschstrålen har ändrats och inte ändrats tillbaka. Eller när något i trägården som inte skulle bort, enligt mig, har tagits bort. Jag minns diskussionerna om grenarna i höstas. Till slut gav jag upp, och grenarna sågades ner.
Det där lilla "Nej så vill jag inte ha det!" har inte existerat här på ett par års tid.
Idag rann irritationen över. Jag hade på extrapris (handlade för 1 500 kronor i min affär och fick 269 kronors rabatt!) köpt vanlig julglögg, som finns på ICA. Och så skulle jag lägga två flaskor i vinstället. Just det, det var borttaget! Till förrådet! Men inte av mig och utan att jag var tillfrågad.
Det går inte att bo ensam i många år, och sedan snällt foga sig i att någon annan plötsligt ändrar på det inrutade. Jag klarar i vart fall inte detta!
De par som har levt ihop i trettio, fyrtio eller femtio år har min stora beundran! Hoppas bara de inte lever stendöda tillsammans!
Jag hade nog drabbats av total apati i sådana relationer.
Sedan är det naturligtvis en annan sak när det är högt med snö som behöver skottas eller när man har fått ryggskott så att man inte själv kan ta sig ur sängen. Men det är liksom en annan sida av myntet.
1 kommentar:
Hur många år hann det gå innan du upptäckte det? Och att du har vinställ i kylskåpet så att dryckerna blir kylda också, visste du ju inte heller. Och alla blommor i trädgården, som du inte ens visste fanns. Men Ölandstokarba som inte gick att rädda, eftersom de inte hade fått sol på sig under flera år. Tur att snön smälter, för annars hade du väl samlat på den också?
Skicka en kommentar