När landskapet förändras...

Ibland tänker jag på dem. På alla dem jag brukade se när jag kör ner till byn. De som brukade cykla eller promenera på vägen, men som inte finns längre nu. De som hade växthuset till exempel, urmakaren, den lille killen som aldrig växte sig stor, en av mina kolleger på folkhögskolan. Ja, och så en och annan hund som inte längre går på promenad.

I släkten sitter jag numera som den äldste vid bordet- nära- döden-platsen brukar vi kalla den.

Men det är inte bara på det sättet som tillvarons landskap förändras. För mig har det ändrats på andra sätt också. Flera av de människor jag numera träffar regelbundet fanns inte i min bekantskapskrets tidigare.

Idag var vi guider kallade till möte med turistbyrån i Ronneby, då vi pratade om sommarens stadsguidningar/brunnsdrickningar och kommande års verksamhet. Det var ett trevligt möte, och alla var så aktiva i samtalet!

När vi gick utbildning till blekingeguider bildade vi en grupp i Ronneby, som vi kallar Ronnebyguiderna, och vi brukar träffas regelbundet hemma hos varandra. Nästa gång, före jul, är det min tur.

Akvarelldamerna är också nya bekantskaper. Några har jag haft en del kontakt med tidigare, en har jag jobbat med, men vi har ju inte umgåtts som nu. Vi är alla så nöjda med den gruppen, för vi har det så trevligt, både med att vi lär oss en massa och med att vi har så mysiga kaffestunder med hembakat.

Flera väninnor och släktingar har dött.
Men sakta förändras alltså även umgängeslandskapet genom att man lär känna nya människor i nya sammanhang. Det är ganska spännande vid min ålder.