Felaktiga vägval?

Någon talar bakom signaturer. Sitter dold för världen och hoppas kanske att någon ska se honom/henne.Och bränner det till kan man alltid säga att det inte var man själv, utan någon annan.

Någon ropar på någon. Vem är denne någon och vem ropar han på? Rop som andas sin förtvivlan ut från trycksvärtan.

Jag blir så ledsen när jag ser sådant och tänker på att där bakom orden finns det kanske ett stort lidande och ett hopp som har gått förlorat - i försiktighet och feghet hos en människa.

Så grymt livet verkar vara ibland!

Ikväll känner jag en stor ödslighet. Mina ursprungliga planer för helgen ändrades. Jag är inte där jag hade tänkt att vara. Jag har fotograferat ett ljus och lagt ut här på bloggen och på Facebook och tänkt på alla dem som inte längre finns i mitt liv, och så har jag talat med brorsdottern som gick på våra gravar i Malmö idag. Själv är jag många mil från både gravar, mina barn och andra anhöriga. I splendid isolation framlever jag oftast mitt liv, avbrutet ibland av vecko/månadslånga besök och nya konstateranden om det omöjliga i den relationen.

Katten och jag har ätit kyckling. Kyckling har han inte gillat förr, men när min frys hade gått sönder och fick tömmas på allt, och jag plötsligt hade mycket kyckling, väcktes hans förtjusning- efter fjorton år!
Dagen har verkat oändlig, och min kropp har värkt efter det att jag skyfflat i trädgården. Den gamla kroppen tål inte så mycket.

Trist, tråkig, ödslig, övergiven, framtidslös och fantasilös, så har dagen känts. Och jag har tänkt på en sak;
Vid hur många vägskäl har jag gått "fel" i mitt liv?
Vägskälen ser man ju oftast först långt senare i livet, då det är för sent att ändra riktning.