Jag har haft ett par av dem i mitt liv. Sådana som liksom går under huden och som också skär som knivar när de står på svart så att säga. Man holkas ur, blir inte längre sig själv, förlorar energin.
Till slut måste man gå och ta det lidandet.
För några månader sedan satt jag en dag vid frukosten och hörde Edith Piaf sjunga "Petite fleur", och plötsligt var jag ute på ett dansgolv med en av tonårstidens kärlekar. Vi var mycket förälskade, och medan musiken spelade kunde jag till och med känna lukten av hans kavaj.
Sedan kom spridda minnesbilder upp, alla var inte lika ljusa.
Några gjorde fortfarande ont.
Den mannen är död sedan fem år tillbaka.
Musiken är märklig för den för oss tillbaka till känslor och händelser i det förflutna, som blir till något närvarande på nytt.
Musiken kan riva i oss, få oss att minnas dem vi själva lämnade, dem vi var tvungna att lämna och dem vi aldrig gick till mötes så som vi kanske borde ha gjort.
Men härmed är min relationskvot fylld för resten av mitt liv! Med råge och på tiden!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar