Liv som inte blev

Det där med vägval är svårt. När man är ung förstår man inte hur genomgripande sådana kan vara, man liksom bara kör på. Egentligen borde det finnas röda varningslampor som lyste varje gång man stod vid ett vägkors och skulle välja.

I mitt liv har jag gjort många val. Och ibland tänker jag på att jag måste höra till världseliten när det gäller att skaffa sig liv som inte blev då det gäller relationer. Med några män har jag slagit följe i ett antal år. Ett par har sedan dröjt kvar i periferin länge. Äktenskapet varade i femton år. Vänskapen har varat längre. De tre tonårskärlekarna är döda nu.
Jag skulle kunna ursäkta detta med att säga att jag faktiskt har haft många att välja mellan, men det är väl bara en halv sanning. Det är för jobbigt helt enkelt att ha en annan människa inpå sig, tycker jag. Jag behöver utrymme i mitt liv för att må bra. Måste på något sätt kunna röra armbågarna.

Men ibland funderar man i alla fall vad man förlorat genom att inte ta tjuren vid hornen och köra på. Det kan ju inte hjälpas...
Många saker hade ju kunnat vara på riktigt, om man bara hade haft orken och kraften att fortsätta.
Man får trösta sig med att man ändå faktiskt har haft och har ett mycket intressant och givande liv.
Och så får man se hur det utvecklas framöver- om det finns ett framöver.