Sedan tolv år tillbaka hyser jag en härlig, men ibland jobbig, liten ögontjänare i mitt hus. Egentligen skulle han bara vara här tillsammans med dotterns andra katt i ett halvt år våren 2000 när hon nyförälskad hade lämnat sin bostadsrätt i Sundsvall för att bo i ett andrahands studentrum i Stockholm. Att få tag på ett sådant var inte lätt, men dottern hör till de superdriftiga, så det gick.
Två katter placerades här, och jag som för en gångs skull hade ett kattfritt hem med vad det innebär av att inte behöva täcka över de gröna skinnfåtöljerna och liknande, fick dra fram överdragen igen.
Efter ett halvt år skulle damen och kärleken ha en egen lägenhet i Stockholm (förstahands kontrakt sade hon) - Good luck! sade jag.
-Du fick! sade hon, och det var sant, för jag hade slagit en massa människor med häpnad genom att få ett förstahandskontrakt på en fyra i ett ytterområde efter ett par månader.
De fick en lägenhet (förstahands kontrakt utan ett öre svart! Det hade inte heller jag betalat.) och katterna skulle tillbaka.
Men då blev det lite för många katter för kärleken hade också två, så jag behöll Bellman som då var två år gammal.
Han har med tiden utvecklats till världens goaste katt. På vintern är han inne hela tiden, men på sommaren får han gå ut under dagtid, och det fungerar bra.
Men, men, han är en liten ögontjänare, och det har blivit tydligare och tydligare med åren.
Hur kan det komma sig att mina tapeter är totalt sönderrivna i hörnen när jag ALDRIG har sett honom riva på dem?
Och hur kan det komma sig att den japanska dockan på vitrinskåpet plötsligt är vänd inåt i stället för utåt?
Om jag var benägen att tro på spöken hade det varit lätt hänt att tro på sådana, men de lämnar nog inga märken efter klor på vägen från hyllan och ner! Jag har aldrig sett honom på det skåpet!
När vi har varit på besök i min dotters familj där det finns både katter och hundar är han odräglig de första dagarna, för då traskar han över borden och går upp på diskbänken, något som han aldrig gör annars. Deras katter är fostrade lite friare.
Och så häromdagen såg jag något som jag aldrig hade trott att han gjorde. Han var uppe och åt resterna på min mattallrik, som stod vid ett litet bord vid TV:n, när jag för ett ögonblick hade lämnat rummet . Detta accepteras inte! Men han skulle aldrig göra något sådant när jag var i närheten.
Vad katter än är, så dumma är de inte! De vet när de kan synda mot reglerna! Och de känner reglerna mycket väl!
En katt blir exakt så väluppfostrad som den själv vill. Det är väl det som är charmen med dem!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar