När ett av mina barn för en tid sedan var i Texas/Arizona/Californien skickades de dagliga rapporterna via Fb. Enklare och billigare än att ringa flera samtal. Dessutom trevligt med bilder från de olika platserna.
Samtidigt kan vi ju också föra fram motsättningar i offentligt ljus, i vart fall om det gäller politiska och religiösa sådana.
Men det är med stort obehag som jag på morgnarna tittar på nattens skörd- en del är nattsuddare precis som jag själv ofta är- av nedvärderingar av det som jag själv anser mig stå för från någon som borde stå mig nära. Och ofta infinner sig då en stor trötthet redan på morgonen. Man är ju totalt oskyddad inför den sortens indirekta påhopp. För det blir ju till sådana.
Att gång på gång och på olika bloggar, uttrycka attityden "jag och mina partikamrater spottar på sådana som dig och dina partikamrater" är faktiskt inget man får en relation att växa av!
Hur kan man bara inbilla sig det?
Inte orkar man med sådant i längden! I början är det kanske stimulerande och kul, senare blir det bara okänsligt och sårande.
Häromdagen satt jag i ett ganska uttröttat tillstånd och tittade på den gamla filmen " Barnen från Frostmofjället" på eftermiddagstv. Boken skrevs i en annan tid. Här var det svart eller vitt. De goda människorna och de onda.
Tänk så snälla många var mot varandra i filmen!
Vart har den sortens snällhet tagit vägen i vår tid?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar