Folk som inte känner mig och bara har sett mig i det offentliga rummet skulle nog ha svårt att få ihop bilderna om de såg mig i vardagliga beslut eller även i övrigt i beslut som gäller mitt eget liv, tror jag.
För jag har ofta otroligt svårt att bestämma mig för vad jag ska göra.
I min ungdom sade en kavaljer en gång att mitt problem inte var att hitta en kille utan att bestämma mig för vilken av dem som var intresserade som jag ville ha. Och så var det nog... Men detta var faktiskt ingen fördel, för det hade varit enklare om det bara hade funnits en!
Fortfarande är jag en riktig velepotta, som man sade i mitt skånska förflutna, även om det numera oftast inte gäller män.
Som nu till exempel - i en bagatellartad sak där jag velar.
Nästa vecka är vi pensionärer inbjudna till jullunch med vårt fackförbund, som många av oss fortfarande är medlemmar i.
Själv var jag med i det här lärarfacket en mycket kort tid som yrkesarbetande, för jag blev i en situation i slutet av min tjänstgöringstid, då jag hade klagat på förhållandena på skolan, tvungen att ha hjälp av ett fack. Det fack jag då bytte till visade sig vara en riktig höjdare. Och de tar väl hand om sina medlemmar, även efter pensioneringen.
Samma dag har jag nu fått en inbjudan till en workshop om turism.
Jag vill gärna äta gratis jullunch med några av mina gamla arbetskamrater på en trevlig restaurang, men jag vill också gärna kläcka idéer om turism tillsammans med olika näringsidkare.
Vad gör jag?
Inte nog med detta för jag måste bestämma mig för workshopen idag. Ett tag hade jag trott att de båda gick att kombinera, men det går inte har jag insett.
Så, jag känner mig som en åsna mellan två hötappar! Som vanligt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar