Domsöndagen

I morgon är det Domsöndagen, och nu örlas det med allehanda känslojoller på prästbloggar. Gud ska straffa oss på Domens dag efter döden.

Nej, jag tror inte på det där! Jag borde nog gå ur Svenska kyrkan. Inte tror jag att ättikan som vi tar som nattvard (inte vin heller) förvandlas bokstavligen till Kristi blod och inte tror jag att den torra oblaten blir Kristi kropp. Så hemskt om det vore så!

Nu undrar jag en sak. Om man nu tror att Gud dömer oss för våra synder, vilka synder gäller detta? Vi får ju då hoppas att Gud inser att synd och omoral är kultur- och tidsbundet!

Evigheten tror jag inte finns efter döden. Evigheten tror jag är en del av tillvaron här och nu, och när vi dör uppgår vi helt i denna.

Jag tror visst att vi får straff för det onda vi gör, men inte efter döden utan i detta livet. Det onda som vi gör kommer tillbaka till oss som en bumerang.
Så visst finns det anledning att ha ångest!

Det är bara att skärskåda sitt eget liv och tänka efter vad som eventuellt kan ha varit följden/ straffet för något ont man har gjort.

Att hämnas på de människor som man tycker har gjort mycket ont tror jag inte behövs. Gud sköter säkert  både domen och straffet, i detta livet! Och jag tror att vi kan få lida för fädrens missgärningar också. Det tror jag inte att vi slipper för att Kristus dog på korset! Dessutom undrar jag hur det är med språket och översättningen.
Kan det vara så att Kristus dog på grund av människornas synd! Som det första mobbningsoffret?

Men frågan är om jag inte ska lämna kyrkan nästa år...

För mig är det självklart att kristendomen är en kärlekslära. Kristus var Gud inkarnerad för att visa oss vägen. Den sanna vägen till Gud eller gudsriket, det vill säga till en värld med kärlek, kan vi inte gå på annat sätt än genom Kristus, det vill säga bara genom att vara bärare av den kärlek Kristus visade/var och som väcks och lever i oss för att fortplantas ut. Den måste genomsyra allt.

Det är genom denna kärlek som världen frälses. Jesus kom till världen för att rädda världen, inte primärt för att rädda oss individer till ett evigt liv trots syndafallet. Kristendom är ingen ideologi för egotrippning, utan en frälsningslära för världen.
Gud är alltså inte primärt till för oss som individer, utan det är vi som är redskap för honom, för att världen ska utvecklas genom kärlek.
Så var det nog tänkt, tror jag.

Man kan ha vilken alkoholhalt som helst på vinet i nattvarden. Om inte nattvarden genererar empati och ömsinhet inför medmänniskorna och omvärlden är den fullständigt utan verkan.
-Gör detta till min åminnelse!
För att vi ska minnas hur Kristus var mot medmänniskorna och vad han lärde oss om den väg vi har att gå om vi vill följa honom.

I ödmjukhet! Honnörsordet! Och mod! Nästa honnörsord!

Bibeln är fylld av berättelser, men inte bara i dåtid, utan många är mönsterberättelser för något som upprepas gång på gång genom tiderna.
Frälsningen ger nya ögon. Detta betyder att man ser OMVÄRLDEN med nya ögon, tror jag. Med större skärpa och med ett känsligare sinnelag. Det betyder inte att vi ska falla ner i dyrkan inför Kristus som förälskade tonåringar, för då har vi skaffat en avgud som inte genererar sin egen lära. Tror jag!

Och det är väl tur att jag inte lever för några hundra år sedan för då hade jag varit bränd som häxa! Nu är jag troligen bara en okunnig, gammal kvinna som inte begriper så bra som de belästa männen gör! Men tänk om det är jag som egentligen har rätt...