Jag - en gråterska?

Jag läser inte många bloggar och debatterar sällan på bloggar. Men jag brukar ge synpunkter på f.d. ölandsprästens blogg och någon gång på biskop Åke Bonniers blogg. Prästen skrev häromdagen  hur regeringskansliet har tagit initiativ till en kampanj under rubriken "Vägra hata" och de olika religiösa samfunden skulle överlämna denna budkavel till varandra. Nu var det någon som invände att det inte alls kom från regeringskansliet egentligen utan från Lutherska världsförbundet. (rätt?)
Jag kunde då inte låta bli att tycka att om man ska vägra hata så kan man ju börja med att stoppa mobbningen av sverigedemokraterna i riksdagen. Denna hör jag ofta människor förfasa sig över, oavsett om de gillar deras politik eller ej.
Som svar på detta fick jag en ordmängd från en annan kommentator om hur jag hade låtit mig duperas. Jag blev kallad gråterska och mobbare själv för att jag kallade Löfven för en uppklättrad fackpamp med mera, med mera.
Jag förstår faktiskt inte den här kampanjen. Är det några som hatar så är det väl de vänster/miljöpartister som sprider ut sitt hat mot just sverigedemokraterna i denna i Sverige helt legitima mobbning.

Men det är nog sant att jag är en gråterska, eller rättare sagt så har jag egentligen ett alldeles för blödigt hjärta. Jag har svårt att se hur människor blir illa behandlade både vad gäller mobbade elever, slipsklädda riksdagsmän eller unga politiker som blir nertrampade av äldre gubbar. Detta ligger bakom de flesta av mina officiella debatter. Ecce homo! Se människan!

 Jag tycker inte om systemet med tiggare, för jag tycker inte att vi  ska understödja den förnedring de utsätter sig för genom att sitta där med en mugg. Detta är mina principer. När jag sedan ställs inför verkligheten med en tiggande människa framför mig är det annorlunda. 
Vi har inte haft någon utanför vår affär här i byn tidigare, men nu har det kommit en kvinna som verkar sitta där varje dag i kylan. Första dagen jag såg henne gav jag inget. För att inte understödja systemet! Sedan hade jag fruktansvärt dåligt samvete. Andra dagen gav jag pengar, cola, wienerbröd och choklad som jag köpte i affären. Igår gav jag inget. Av princip. Hade dåligt samvete igen.
Idag fick hon några kronor. Där satt hon och blåste på sina frusna, kalla händer. Då körde jag ner till Karlssons och köpte ett par vantar för tjugo kronor till henne.
Jag kände mig god! Det blir kanske ett plus inför vår Herre för att jag köpte vantarna, men säkert ett minus för att jag kände mig god!

Och så kan jag berätta att min väninna just ringde, och nu satt tiggerskan med bara händer, som hon blåste på igen! Ett par timmar efter det att jag hade gett henne vantar!

Idag (onsdag) bär hon vantarna! Så skönt! Då är hon varm om händerna!