Jag har hittills haft ganska mycket tid som pensionär, där jag bor långt från släkten. Detta trots att jag både har studerat vid universitet, gått guideutbildningar och guidat. Den där lediga tiden gör att det är svårt att springa från sig själv. Tveklöst. Det blir som om livet hinner ikapp en, och jag upplever starkt att jag har massor av undertryckt sorg och undertryckta känslor. Så klart! Vem har haft tid att sörja och känna efter?
För några veckor sedan hörde jag i en predikan en bra beskrivning av det tillstånd man då, mitt uppe i förvärvslivet, kan befinna sig i. Någon hade sagt att hans liv hade varit som om han hade kört i 110 med handbromsen åtdragen.
En välfunnen skildring av hur man kan känna det.
Men ibland öppnas känsloslussarna. Det händer mig när jag ser på bilder från gamla Malmö på facebook, där jag har gått med i en grupp, där man visar sådana. Då flyttas jag tillbaka och känner hemlängtan. Och så har vi Stockholm, där jag också har varit så mycket, haft en vän i många år och bott där själv i två år. Mitt andra hem, som också drar mig.
Sedan har jag de andra platserna som jag har bott på där platsen och människorna har lämnat en tagg av sorg kvar.
Ikväll kände jag mig plötsligt så sorgsen. För jag tänkte på scenariot att jag ställdes till svars för vissa saker i mitt liv, och någon frågade
- Men varför gjorde du inte det då?
Jag hade bara haft ett svar på en del saker
- Jag vågade inte!
Är detta ett giltigt skäl?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar