Kan det vara Blekinge-mentaliteten? Eller handlar det om hela landet?
Är det så att hela vårt samhälle präglas av medelmåttighet?
I det län jag befinner mig är det solklart. Här är ofta största meriten att vara släkt med någon som anställer eller som har inflytande över anställningen. Eller också kan man vara partikamrat. Sedan blir naturligtvis resultatet därefter. Professionalitet är inget som hyllas här inte, i dessa sedan länge starkt präglade socialistiska trakter. En ann´är så god som en ann´. Kan jag inget, så får du inte heller kunna något, även om du kan!
Ibland tar detta konstiga uttryck.
För många år sedan höll jag- själv konsthistoriskt utbildad- en kurs tillsammans med en autodidakt. Hen visade bilder, men råkade läsa fel på vad de föreställde och påstod att en 1500-tals målning var från 1800-talet. Jag försökte protestera lite försiktigt, men hen körde på.
Så kan det naturligtvis bli när man egentligen inte kan det man sysslar med. Man har inte tillräckligt på fötter.
En gång satt jag i en nämnd, där några elever från gymnasiet redovisade ett arbete som de hade gjort. Detta innehöll flera stora sakfel. Men det hade inte deras lärare upptäckt. Han hade tydligen inte tillräckliga kunskaper själv, utan hade låtit eleverna sitta och söka på nätet, och så blev resultatet som det blev.
Visst var det skillnad att leva och arbeta i Stockholm och i Malmö. Där var konkurrensen lite större och därmed kraven på människor högre.
Tillvaron blev på det sättet också mera stimulerande. Glada amatörer i alla ära, men det skadar inte att lyfta lite mot professionaliteten!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar