Och längst fram stod stortocken och höjde vingen mot de andra.
- Men så här kan det inte vara! gol han strängt. Vilka är ni? Jag vet ju inte längre vilka jag gal inför.
Och då tittade jag på denna konstiga samling i svarta huvor. Men vad ser jag nu? Jo, det finns vita lappar på huvorna. På någon står det J, på en annan K, på en tredje kl.9.45, och så fortsätter det med andra kl.11.20, kl. 13.55, och så någon kl.14.40 o 15.35. De hade klockslag på sina svarta huvor! Oj, oj, oj, vilket mysterium!
Men vad händer därborta? Plötsligt ser jag någon som försöker komma ur den där svarta huvan. Den tocken börjar titta ut och gal lite. Fast snart rusar han iväg bort, och jag ser hur han drar ner huvan igen, och jag undrar om han inte binder ett band i nederkanten. För så djärv kan väl ingen vara att han tar av sin svarta huva? Och medan detta sker far de andra nu runt, runt och gal till varandra. Drömmen är rätt så tråkig, faktiskt, och när jag vaknar tycker jag att det är rätt så skönt att slippa den.
För när man inte drömmer tockedrömmar, kan man ju hoppas på en tockekyrka med modiga hönor och tockar!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar