Nej, livet står inte stilla...

Ni vet hur det kan vara när man går en kurs. Man presenterar sig med förnamn, och så pratar man med varandra så där som man gör när man inte känner varandra.
Idag skulle jag ringa en av mina kurskamrater på akvarellkursen efter sammankomsten, och då fick jag se efternamnet. Då började något dyka upp i minnet. Nog hade jag tyckt att något var bekant hos denna 69-åriga kvinna.
Och något var bekant, för det var en av mina före detta elever på folkhögskolan här i byn, när jag var lärare där och föreståndare för de korta kurserna. Jag mindes henne mycket väl, för vi hade ganska mycket kontakt. Vi var ju i samma ålder, och jag tyckte att hon var trevlig.
På något sätt sluter sig cirklar när sådant här dyker upp. Samma människor fast nog mer än 30 år senare!
En del elever minns man bättre än andra. Och träffar man folk i nya sammanhang kan det vara riktigt besvärligt att komma ihåg var man har träffats tidigare.
Jag hade nog föreställt mig att hon fortfarande såg ut som en 40-åring!