Jag vill ofta förmedla något med det jag skriver. Så ville jag också beskriva hur jag - som många andra - har det med mitt behov av ensamhet för att samla tankar och intryck. Detta förvanskades på senaste exets blogg så att man skulle kunna tro att jag började bli senil. Det gör jag kanske, risken är stor i min ålder, men om detta är ett tecken, så har jag haft det sedan barnsben. Jag har nämligen alltid haft ett stort behov av ensamhet. Då är jag kreativ.
Vidare ville jag ge insikten hur svårt det kan vara att leva och känna sig ensam i en tvåsamhet. Att detta var en värre ensamhet än att vara ensam rent bokstavligt. Jag skrev att jag trodde att detta kunde äta en inifrån och göra att man blev hård och oförsonlig mot omvärlden. När jag skrev detta tänkte jag inte på mig själv. Jag lever inte i en relation som jag inte vågar lämna av moraliska eller ekonomiska skäl eller helt enkelt för att inte våga vara ensam. Själv har jag haft förmågan både att lämna och att bli lämnad.
Detta förvandlades på exets blogg till att handla om mig.
Vad gör jag? Kan jag inte skriva utan att få allt kastat mot mig på ett otäckt sätt, förvandlat, förvanskat och smutskastat?
Är det konstigt att jag inte vill ha hit människor som behandlar mig så? Och är det inte ännu konstigare att en person, som har en så dålig bild av mig, skulle vilja komma hit? Totalt ologiskt, eller hur?
Idag ska jag ordna mitt hem. På fredag fyller jag år, och då kommer det gäster hit. Gamla, trygga vänner!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar