Att jag är för tjock (milt uttryck) det vet jag. Varje människa jag umgås med behöver inte tala om detta för mig.Jag vet också hur man går ner i vikt och att man ska röra sig mer. Men jag känner dessutom till, vilket de människor som kommer med sina förmaningar nog inte gör, att det inte är just den lilla kakan som ligger framför mig just när någon kommer med sina goda råd som gör mig tjock!
Ja, så är jag orolig, tycker mina barn. Det gäller dem. Stirrig, kallar en av dem mig. Och så kan jag inte hålla tider. Detta är inte sant, för det kan jag, men jag har svårt för det, det kostar på så att säga. Så vet man inte om jag verkligen kommer förrän jag står i dörren. Ja, jag har ibland svårt att komma iväg eftersom jag bor som jag gör och ibland har jag ont i knäet och ibland har jag värk, och jag kan inte säga på torsdagen om jag mår bra tisdagen efter, som de kräver på logen till exempel. Varför ska man plåga sig om det inte är nödvändigt? Det är väl inget nöje att umgås med någon som har ont någonstans? Till guidejobben kommer jag alltid.
Sedan är jag inte världsbäst på att hålla ordning omkring mig. Men det kan väl folk strunta i när de inte bor här! Det är ju för det mesta bara jag och katten som kan störas av det. Och det gör vi inte!
Ja, sedan har jag fel partifärg och tror på fel sorts kristendom...
När jag läser det här undrar jag förstås själv om jag inte borde byta umgänge åtminstone. Mina barn kan jag tolerera, men varför ha vänner som drar ner en?
För nog har vi väl alla goda och dåliga sidor. En del är noggrannare med vissa saker än andra är. Själv blir jag hypernervös av folk som står i dörren fem minuter före utsatt tid, ja nästan om de håller tiden exakt också.
Är det inte trevligare att försöka poängtera människors positiva sidor, de som kanske inspirerar och höjer andra? Eller växer man själv av att klanka på andra?
Den människa som kommer hit och finner mina böcker intressanta, min musik härlig, min mat och mina kakor goda, mina bilder vackra, mina språkkunskaper imponerande och umgänget med mig inspirerande är välkommen i min vänkrets! Om nu någon sådan människa finns!
Resten kan dra åt...
Så slipper jag må dåligt av allt det negativa! För jag har fått nog!
4 kommentarer:
Orkar inte ens läsa klart.
Det är inget fel på dig och det är inga vänner, som kommer med sådana kommentarer du påstår.
Skippa dem. Be dem dra dit pepparn växer.
Barnen kritiserar. Det tål man.
Finns väl ingen vettig människa, som påpekar att man är tjock.
De som gör det är, hör nu vad jag säger: de är några riktiga elakingar. Kram
Vally du anar inte vad tjocka människor får utstå! Jag begrep det inte under alla de år jag var smal. Det är faktiskt hårresande vilka friheter folk tar sig att kritisera.
Det där med rondören känner jag igen. Jag var modellsmal till 45 år ungefär. Vad som sen orsakat att jag gått upp ett eller ett par kilon per år vet jag inte riktigt. Bara att jag idag har kilona där de definitivt är en hälsofara. Dvs på magen. Det ger mig ibland gliringar tex när jag ska handla kläder och de perfekta expediterna ska serva mig...
Jag kämpar verkligen med vikten, men det hjälper inte. Och då är jag karaktärslös i omgivningens ögon.
År 2010 när jag hade beklagat mig för min dotter gick hon in och betalade på Aftonbladets viktklubb för mig. Det förpliktigade, och jag gick ner sju kilon.
Men sedan har jag åkt berg-och dalbana relationsmässigt och vikten har gått upp ännu mer!
Nu får jag liksom ta en vecka i taget för att inte se ett berg framför mig. Men det är ju så, kyrksyster, att om man äter mer än man gör av med då går man upp och tvärtom. Sedan kan vi bara glömma alla underkurer tror jag!
Numera handlar jag på postorder. Jag känner storlekarna vid det här laget, och så slipper jag gå i affärer vilket jag inte gillar.
Skicka en kommentar