För några månader sedan (Var det kanske ännu mer? Tiden går fort.) dök det upp en historia här i Blekinge om en gammal man som hade blivit fråntagen sin hund och några katter för att han inte skötte och rastade hunden som han borde. Vid besök i hemmet upptäckte hälsovårdsmyndigheterna att hunden hade skött sina behov på ovanvåningen för att mannen inte hade orkat gå ut med honom.
Vi var många som reagerade på att man bara hade tagit hunden, och vi var flera som debatterade. När jag hade haft en insändare ringde mannen mig, och jag fick höra lite mer om händelsen.
Mannen hade blivit änkeman, och kraften hade gått ur honom.
Hunden fick han, vad jag vet, inte tillbaka trots omfattande protester. Ja, och så fick han djurförbud också.
Ibland undrar man, när man läser sådant här, över hur man bedömer och dömer i sådana här frågor.
Det verkar ju vara uppenbart ibland att den som skulle ha omhändertagits i sammanhanget inte är djuret utan ägaren, som verkar vara i stort behov av vård.
Att döma människor i sådana fall visar dels på total okunskap om hur människor i psykiskt illamående eller sjukdom fungerar, dels på en iskyla som inte borde förekomma i ett civiliserat samhälle.
Vi värnar tydligen mer om djuren än om de människor som klart och tydligt behöver vård.
Jag tänker ibland på Åsa Larsson, deckarförfattaren, som berättade att i böcker kunde man ta död på hur många människor som helst, men drabbade något en hund blev det ett ramaskri!
Vad säger detta om vår empatiförmåga?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar