Den här gången var det alltså Elisabeth Ohlson-Wallin, den ibland kontroversiella fotografen, som var en av gästerna.
Hennes bilder väcker ju ständigt stor uppståndelse, alltifrån Ecce Homo på 1990-talet till den senaste med kungen och hans kompisar som äter pizza på Camilla H. medan drottningen försöker tvätta bort ett hakkors på golvet.
Den är väl talande, fast jag tycker inte att man ska behöva stå till svars för sina fäders missgärningar.
Intervjun med Elisabeth O.W. väckte säkert tankar hos många. Det är kanske lätt att se henne som enbart en provokatör och inte riktigt förstå det raseri hon måste bära på beroende på de erfarenheter hon har gjort i samhället som homosexuell. Bara sedan 1980-talet har det ju runnit mycket vatten under broarna.
Hon rasar, hon pekar på missförhållanden och på fördomar och fördömanden. Och ändå är det alltså mycket som har hänt som är positivt.
För mig är det stor skillnad på Lars Vilks och henne. Den förre är för mig bara en provokatör och narcissist som vill ha uppmärksamhet, medan Elisabeth Ohlson- Wallin har ett starkt budskap, en vilja att riva ner täckelser och avslöja ondska och förföljelse. Tvärtom mot Vilks. Där är det ju han som förföljer och kränker.
Man måste nog själv hoppa ur sina garderober, även om det alltid är riskfyllt att göra detta. Att öppna dörren till hälften, och vänta på att någon annan ska slita upp dörren helt, är knappast en framkomlig väg, även om det naturligtvis är ett steg på vägen. Risken är att dörren står där på glänt och bara orsakar drag på alla dem som befinner sig i rummet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar