Det har väl framgått i mina inlägg att jag är ganska skeptisk till människor som hysteriskt ropar ut sin nypåkomna kristna tro som om de hade gjort en världsomvälvande upptäckt, som ingen annan har kommit på. Naturligtvis är det bra att människor kommer till insikt om de krafter som verkar i tillvaron men detta, hävdar jag, betyder inte att man ska blåsa upp sitt Ego i den insikten. Tro är inte detsamma som hysteri och inte heller som moralism.
För mig är inte frälsning att man har fått en kick av något slag. För mig är frälsning en process under vilken man kommer att se världen med helt nya ögon, en pånyttfödelse.
Jag har skrivit det många gånger, och jag upprepar det, att för mig har tron varit en självklarhet, lika självklar som att natt följer på dag, lika självklart har det varit i mitt liv att det finns en Gud. Sedan har naturligtvis gudsbilden växlat genom årtiondena och mitt kyrkliga engagemang har också varierat.
Mina föräldrar var troende, men inte speciellt kyrksamma under min uppväxt, vilket betyder att man lyssnade på gudstjänster på radion och tittade senare på TV:n men vi hade ganska långt till kyrkan, och de hade inte bil förrän jag kom i övre tonåren, vilket ju kan förklara att kyrkobesöken inte var varje söndag. Bibeln låg alltid på mammas nattduksbord. Farmor hade varit aktiv som frireligiös, men jag vet inte i vilket samfund, och nu finns det ingen att fråga.
Själv gick jag i söndagsskola i Betel. Senare var jag söndagsskollärare i Svenska kyrkan en period, men det var mest för att jag hade tänkt bli småskollärare. Och jag fick poäng för detta när jag sökte till lärarhögskolan så småningom.
Man kan säga att jag alltid har haft kyrkan i bakgrunden, även om jag inte alltid har varit direkt aktiv i kyrkliga sammanhang.
Många år som kyrkopolitiker och sex års anställning på en av Växjö stift folkhögskolor har gett mig insyn i kyrkliga miljöer.
Ibland har jag tänkt, som jag väl också har skrivit tidigare, att det är tur att Gud och Kristus finns trots kyrkan!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar