Det har just pågått en underlig diskussion på en biskopsblogg om rätten att vittna om Gud. Där har det hävdats från någon kommentator att undrens tid är förbi och att man i kyrkorna och från predikstolarna bara ska vittna enligt Bibeln. Så troende präster som har uppfattat något som kan tolkas som en påtaglig närvaro av gudskraften i sina egna liv ska hålla tyst om detta, tycker denne kommentator.
Jag är övertygad om att det finns massor av gånger i våra liv då Gud träder in utan att vi begriper det. I småsaker som blir stora och betydelsefulla kan man ibland ana en sorts kraft utanför slumpen.
Själv har jag flera sådana tillfällen i mitt liv.
Som att jag en dag för några år sedan kände mig ovanligt ödslig och ensam. När jag kom ner till vår affär träffade jag på en person som genom en verksamhet plötsligt öppnade nya dörrar i mitt liv. Hela mitt psykiska tillstånd förändrades på bara några minuter.
Eller hur jag, när jag var ovän med en av mina bästa väninnor, gång på gång mötte henne ansikte mot ansikte- av en slump? Till slut blev vi helt enkelt tvungna att börja samtala igen, och blev vänner på nytt.
Men min stora upplevelse av en förunderlig kraft kom en dag när jag hade förlorat mitt rektorsjobb och bara gick mellan min sjumannasoffa och köksdelen i mitt hus. Den upplevelsen var mycket omvälvande, och jag brukar berätta om den. Plötsligt en dag, när jag uppgiven låg och vilade på soffan, upplevde jag en rent fysisk känsla av att vara buren och samtidigt kom det stor kraft till mig som fyllde mig. Samtidigt såg jag en annons om utbildning på universitetet, och jag ringde dit och fick skickat in mina gamla meriter. Så började ett nytt liv för mig, och kraften fanns kvar. Jag var buren!
Det hände också andra saker. Jag började uppfatta omgivningen med en mycket större känslighet, och jag läste bibeltexter och psalmverser på ett helt nytt sätt. Samtidigt såg jag mitt tidigare liv i ett annorlunda ljus, inte alltid så fördelaktigt. Det blev en rannsakans tid, kanske en frälsningens tid?
Detta var ingenting som jag aktivt sökte. Kraften bara kom en dag som genom ett ingripande.
Om jag någon gång skulle vittna om en gudsnärvaro i mitt liv då skulle jag relatera den historien.
Så fick man hoppas att inga fundamentalister eller gammalkyrkliga hörde mig.
Vem vet sanningen?
Jag tror att vi kan känna igen en gudomlig kraft på just kraften och värmen. Vad tror du?
4 kommentarer:
Tolkningarna bygger på vår tro.
En icke troende skulle inte bry sig.
Jag har också många sådana händelser i mitt liv, som ser ut som om någon ingripit, vilket jag är helt övertygad om.
Slump, tur eller tillfälligheter kallas det väl rent allmänt.
Vem har påstått att undrens tid är förbi?
Detta är i varje fall ingen gammalkyrklig, utan snarare en påtagligt modern ståndpunkt.
Men jag tycker att präster ska passa sig för att stå i predikstolen och skryta med hur härligt frälsta de är!
Att "predika evangelium" handlar väl om någon annan person än prästen själv, och vad han /hon själv har varit med om?
Det sista förstår jag inte alls. Det är väl klart att en predikan kan bli mera levande om prästen relaterar till egna upplevelser.
"Böckerna ska tala, hyllorna ska tiga". Nej, jag tycker verkligen inte att det passar sig att prästen talar om vilken rättfärdig människa han /´hon är. Räcker det inte med präster som skriver böcker om sin egen frälsning, hur de har "legat i rännstenenä" och begått en massa brott för att komma över pengar till droger, och därefter blivit härligt frälsta? Mer frälsta än andram eftersom de vet allting bättre än andra.
Finns det inte andra personer, som prästerna kan berätta om, först och främst Jesus, men även helgon och andra fromma personer?
Skicka en kommentar