Frivilliga val?

I Babel i söndags medverkade Susanna Alakoski och talade om sin nya bok om Fattigsverige.

Egentligen är jag lite trött på den socialistiska kulturen här i landet, och jag menar att barn kan fara väldigt illa även som rika. Det verkar som om hela livet handlar om pengar när de socialistiska författarna framträder. I själva verket kan naturligtvis fattiga barn få mycket kärlek och rika barn leva i stor själslig nöd med frånvarande föräldrar som är upptagna av annat än barnen.
Men detta begriper nog inte socialisterna som har klassklättrat, för de har bara sett sina egna miljöer och verkar inte ha en aning om hur tom medelklassen/överklassen kan eka.
Och vem är intresserad av att läsa medelklassens historia?

Nej, du ska ha begått brott och suttit i fängelse eller ha föräldrar som har varit alkoholister eller utsatt dig för incest,då blir du intressant i detta borgerligt styrda land med stark vänsterkultur.

Men, frånsett detta, som jag har skrivit många gånger om, så sade Susanna Alakoski saker i den mycket intressanta intervjun som starkt fastnade hos mig.
Hon talade nämligen om "frivilligheten" som egentligen inte var en frivillighet utan påtvingad. Hon berättade till exempel att hon hade lämnat sitt föräldrahem "frivilligt", men i själva verket hade hon varit tvungen för att överleva.

Så är det nog ofta för oss. Grandiosa människor gör en massa frivilliga, men påtvingade val. De lämnar till exempel relationer så fort det börjar brännas, så att de inte blir övergivna. De slutar på jobben innan de blir uppsagda etcetera, etcetera.

Vi är nog inte alltid medvetna om de riktigt stora valen i våra liv. Inte förrän i efterhand.
Själv har jag några riktigt genomgripande saker som jag har gjort.
Ett stort val var när jag bröt förlovningen med min italienske fästman och därmed kom att stanna i Sverige i stället för att flytta till Italien. Detta var mycket större än jag förstod den gången och efteråt kändes det lite krisartat när jag ganska snabbt satt i ett trist förortsområde till Lund och var gift med en svensk, långt borta från italiensk kultur och puls.
Varför detta steg?
Det hela kändes för stort, jag var för feg, uppbrottet från min familj var för mycket för mig. Och i sådana lägen kan det mycket väl hända att man blir förälskad i någon annan. Det blir en psykologisk flykt, tror jag.
På den tiden var det lång väg till Italien och det var inte så vanligt att människor gifte sig utomlands. Livet var inte så internationellt.

Mycket senare i livet har det så dykt upp situationer där lösningen skulle innebära stora omvälvande saker som skulle ge effekt för många för resten av livet. Även där kan jag se att den där psykologiska flykten har inträffat.
Det blir enklare så här, kan man tänka. Mycket enklare för många människor, och så kan man blunda för fakta så långt det går. Det har jag inte sett! Det har jag inte hört! Det har jag inte förstått!

Men man har både sett, hört och förstått. Vad man inte har gjort är att man inte har vågat!