Att vänta på ett liv eller leva det

Igår tyckte jag att TV-programmet "Sommarpratarna" var ytterst intressant. Det var stor skillnad på detta program och på det första med bland andra H.Juholt som höll en mycket låg kvalité, då deltagarna mest verkade dra fram något svagt hos sig själva,vilket de på något sätt försökte göra sig populära på. Det var totalt ointressant i mina ögon.

Men igår var det annorlunda; analytiskt och tänkvärt.
Något som särskilt fastnade i mitt minne var hur en av deltagarna sade att hon hade insett att hon inte levde, utan väntade på ett liv, och så kunde man inte leva.

Detta är förvisso sant. Man bara väntar ibland.
Det är lätt att gå undan i ett liv som det som jag själv lever. Man bor där i sitt hus, omgiven av naturen och några grannar, utanför besvärande stadsliv. Det enda man behöver i många dagar är att gå eller köra ner till affären. Så har man allt.
Att åka till stan eller gå på bio och teater känns många gånger för besvärligt, tycker jag. Dessutom är jag ganska så mätt på både bio och teater efter många år av biobesök och efter en uppväxt där man såg allt, precis allt, som visades på Malmö Stadsteater (så hette den då) och Intiman.
Senare, när vi barn hade flyttat hemifrån, gick våra föräldrar på premiärerna iklädda eleganta kläder.

Det räcker med TV:n. Då slipper man dessutom parkeringsproblem och toaköer.

Jag ser dock till att jag är social ibland även när inte Mannen är här, försöker träffa människor i mina nätverk och tycker att jag är förfärligt duktig när jag har träffat folk tre-fyra gånger någon vecka. För övrigt träffar man alltid på människor man känner nere i affären och en gång i veckan är jag ju faktiskt på akvarellcirkel.

Men det finns kanske samtidigt ett "sedan-liv", ett liv när jag har lyckats få bort tunga kilon, sorterat ordentligt även i de små rummen, när jag har börjat läsa alla de där böckerna...

Jag börjar betvivla att det livet någonsin kommer.
Troligtvis kommer jag att dö i väntan på Livet och överlämna sorterandet till stackars efterlevande.