Lättkränkt?

Är jag lättkränkt? Ja, kanske, för jag har inte mycket tolerans om jag upplever att någon försöker nedvärdera mig eller är oförskämd mot mig. Då sätter jag ner foten.
- Det är typiskt dig, sade en väninna, när jag berättade att jag hade slutat gå på styrelsemöten nere i Lund för att jag uppfattade att ordföranden hade uppträtt illa mot mig. Och det hade hon!

Visst, tillsammans med ett par andra lämnade jag också för en del år sedan fp i min kommun när jag inte fick en ordförandepost, som jag hade anmält intresse för, (man gör så i det partiet) och när jag kände mig allmänt förbigången. Det är inte utan en viss tillfredsställelse som jag kan konstatera att tvistigheterna i det partiet har fortsatt fast med andra människor. Detta betyder inte alls att jag inte saknar mina gamla partikamrater, för det gör jag. Många var jättetrevliga. Men egentligen är jag inte så liberal...

På samma sätt lämnade jag hastigt kyrkopolitiken i Oskarshamn när den borgerliga gruppen (jag var socialdemokrat på den tiden) hade nekat oss, som var näst största parti, vice ordförandeposten i kyrkofullmäktige, som en hämnd för att jag hade begärt återremiss och förhandling om budgeten, som inte var förhandlad ordentligt med de fackliga organisationerna, samtidigt som personalen sprang runt "på stan" och klagade över att man lade för mycket pengar på byggnation och för lite på personalen. Då kunde de ju säga det i en förhandling. Det gjorde de inte!
Ja, och sedan var det en kommentar från ordförande i kyrkorådet som fick mig att omedelbart avgå från mina uppdrag.

Är jag lättkränkt och besvärlig? Kanske. Eller också är jag bara stolt!