söndag 21 september 2014

Trevligt när det är trevligt, men...

Läste för en stund sedan ett omdöme om min blogg att den var lite småtrevlig och tänkvärd, och sådana ord tar jag tacksamt emot!
Just nu sitter jag med datorn framför tv:n, där en tv-gudstjänst från Världens fest pågår. Vi är mycket internationella i det här landet, ja, så internationella att vi ibland glömmer det/dem som är nära.


En för mig konstig sommar har nu definitivt börjat gå mot sitt slut. September är den månad jag gillar bäst. När jag sitter i trädgården i den mjuka sensommarvärmen, tänker jag att här kunde jag stanna, så fick gärna klimatet ständigt vara för min del.
Det har varit en tung sommar med stora svårigheter för mig att gå och röra mig på grund av en benhinneinflammation som jag åsamkade mig i våras. Fem månader tog tillfrisknandet, men nu börjar jag äntligen kunna röra mig bra. Nu gäller det bara att få ner kilona, som inte har blivit bättre av stillasittandet.


Egentligen är jag trött på ord.
I total trötthet över att alltid bli tillrättavisad och få läsa (och höra) att jag hade fel, ströp jag för ett tag sedan kommentarsfunktionen här, men den är alltså tillbaka nu.


Ibland känns det som om det har kommit en propp i livet, där vattnet har blivit stillastående och unket. Det kan kännas motigt och svårt att få det att flyta igen.
Igår lämnade en kär familjemedlem oss, när dotterns stora hund, fjorton år gammal, dog. Då känns det tungt att vara långt borta, men hon och hennes äkta hälft kan känna stor glädje över alla de år de fick tillsammans med  den fine och snälle hunden. Kvar finns en hund, två katter och en sköldpadda.
Själv lever jag också i separationens kölvatten. Den 4,5 åriga, stormiga relationen, som då och då har gått på sparlåga, har definitivt fått sitt slut, och ännu har jag inte riktigt kommit över chocken att min gode vän i många år, som periodvis varit min särbo, boende i Stockholm, gick bort i höstas utan min vetskap.
Världen förändras runt oss. En dag är allt det vi borde ha gjort för sent att göra. Oåterkalleligt. Men vem orkar tänka på det?

Inga kommentarer: