Nu drömde jag om tockarna igen!

Det är det där med att det inte är riskfritt att sova på eftermiddagen,  för då minns jag alla möjliga konstiga drömmar. Nu dök de upp igen, de där tockarna!

Först var det stortocken, han med krage och det stora korset. Han for runt och viftade med ett papper och jagade en höna som jag tyckte att jag kände igen och skrek:
- Jag är inte upprörd, inte upprörd, inte upprörd, hör du det!
Hönan (jag tyckte att hon var mycket välbekant) tittade lugnt på honom och sade
-Vad är du då? Strunta i det!
Då dök det upp två tockar med svarta huvor!
- Strunta i det, det kan han väl inte göra! Det är rättsosäkert! Det är rättsosäkert för hela världen!
- Ja, åtminstone för hela Europa, hojtade den andre, han måste gå till EUROPADOMSTOLEN, EUROPADOMSTOLEN!!!
- Men kan man göra det? sade den välbekanta hönan.
Då kom en annan höna som såg mycket klok ut. Hon hade huvudet halvt dolt, men hon visste.
- Nej, det kan man inte när kyrkan är skild från staten, förklarade hon.

I och med detta dök det upp en skrikande och fäktande,ganska mager tocke, med huvudet fullt synligt. I ena handen hade han ett plakat som han viftade med, där det stod
GÖR SVENSKA KYRKAN STATLIG IGEN!
och i den andra handen ett annat plakat
DÖD ÅT DOAKÖRER AV IDIOTER! DÖD ÅT DOAKÖRER AV IDIOTER!

Nu samlades flera tockar med huvor runt honom och skakade på sina huvuden, men det brydde han sig inte om,utan han fortsatte att fara runt och vifta och skräna. Jag tror att han hade farit runt så där många gånger förr.

Plötsligt kom en vagn, dragen av vita hästar, och ut steg den allra största storhönan i lysande kläder.
- Jag är ute på kontrollrunda för att se att det inte finns några sverigedemokrater här! sade hon.
- Finns det några sverigedemokrater här i vår fina, demokratiska hönskyrka? Några förlorade själar...?
Ingen svarade.
- Var inte hon spion för DDR, frågade en tocke med svart huva?
- Nej, svarade en annan, det var väl för Nazistyskland?Asch, jag vet inte, det är nog inte sant något av det! 
- Vi måste be för deras själar sade nu storhönan, som inte hade hört de viskande. Vi måste be för dem och tala dem tillrätta med godhetens röst.
Plötsligt såg jag den där välbekanta hönan börja gå fram emot en av tockarna med huva.
- Nej, stanna där, sade han med förvrängd röst, stanna där, inte närmare!
- Men visst är det...började hönan.
- Absolut inte, absolut inte, du har fullständigt fel! sade den svarthuvade! 
- Jag vill gärna prata med dig...
Då började tocken springa iväg fortare och fortare och hönan sprang efter, jag tror att hon tänkte dra av honom huvan, men då vaknade jag... Så förargligt! Det känns som om de fortfarande springer...