Igår började alltså en serie om medberoende på TV. Människor som har levt med någon med en beroendeproblematik intervjuas. Det blir säkert ett bra program, men igår tyckte jag inte riktigt att de nådde fram i det.
I mitt liv har det funnits några relationer för mycket, men faktiskt bara en med en man med verkliga alkoholproblem. Den varade i många år, fram och tillbaka, men vi träffades inte efter 2004. Nu är han död.Jag är förvånad över att han faktiskt uppnådde en ålder över 70 år.
Vi bodde aldrig ihop, endast någon vecka - tio dagar eller några dagar i sträck, men det blir ändå en sorts normalisering som sker i sådana kontakter. Man vänjer sig vid konstigheter. Tillsammans drack vi aldrig alkohol, bara i början när jag inget visste, då vi kunde dricka vin till maten. Själv dricker jag så gott som aldrig starksprit, bara någon enstaka gång likör om jag blir bjuden.
Ibland var han onykter i telefonen och han blev fullare och fullare allt eftersom vårt telefonsamtal fortskred.
Men hans miljö var perfekt. Perfekt ordning överallt, och han själv var snygg och prydlig i sin klädsel.
Det svåra var gyttret som fanns bakom fasaden; lögnerna, opålitligheten, oförutsägbarheten. Detta var konstant. Ibland väcktes hoppet om att saker var förändrade, men så föll allt tillbaka igen genom någon händelse. I sådana situationer är det lätt hänt att man blir kontrollerande. Jag minns hur jag kollade när hans tandläkare hade öppet när han påstod att han hade varit där sent en helgkväll. De hade inte öppet. Var han hade varit när jag hade sökt honom fick jag aldrig veta. Det kunde ju ha varit så enkelt som att han hade druckit på eftermiddagen och somnat och vaknat sent.
Man lever i en Kafka-roman, där man inte riktigt hittar vägarna ut.
Spelet pågår hela tiden. AA-möten där man är nykter, och så dricker man när man kommer hem. Officiellt fri från spriten, och så åker man fast för rattfylla.
Ingen klok människa går på allvar in i en sådan relation i ett sammanboende och ett liv tillsammans. Det gjorde inte jag heller. Ibland gick jag, ibland han, under de mer än tjugo år som vi höll kontakten. Saken underlättades av att vi den största delen av tiden bodde långt ifrån varandra.
Det råd man kan ge är väl naturligtvis att man ska akta sig för att gå in i en relation med någon som man vet har missbruksproblem. Även om det är hårt att säga detta, så är det nog den säkraste räddningen för en själv.
Har man upplevt turbulensen i en sådan relation kan man nog inte rekommendera den! Få av oss passar i rollen av räddande änglar!
Jag gör det definitivt inte!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar