Då får man tid att tänka, och i min ålder blir det kanske mest tillbaka. Framtiden känns ytterst osäker.
Vad som har förvånat mig är hur mycket av det som jag har upplevt som inte känns "på riktigt". Det har varit sådant man måste göra, som man har gjort för att det är tradition att göra det, sådant jag har gått på för att det hör till.
Kanske har det därför nu slagit till någon sorts broms i mitt liv, så att jag har fått tid att tänka och reflektera.
Livet kan ju inte vara konstlat. Livet måste vara naturligt och nära.
Igår ringde en i Blekinge mycket känd person hit och tackade mig för min senaste insändare och sade att jag inte fick sluta skriva.
Då känns det jag gör meningsfullt. Någon läser, någon tycker som jag, eller tycker inte som jag.
Men samtidigt pågår livet utanför de där rummen, där man sitter och skriver och i mitt fall läker mina ben. Jodå, det går framåt, igår var jag i stan!
Jag borde fixa här hemma och bjuda hem folk! Eller kunna öppna dörren varje dag.
Ofta tänker jag på författare som har skrivandet som sin inkomst. Vet människor vad det betyder när de säger att skrivandet är ett ensamjobb som kräver disciplin? Hur mycket av det sociala livet får de avstå ifrån?
Jag skriver fort, orden rinner till. Men jag kan få ändra en del vid senare genomläsning.
Fast jag borde ta och disciplinera mig på ett annat, mera praktiskt sätt för att kunna leva det där Livet som är på riktigt, tror jag. Att skriva och att måla kan också vara ett sätt att stänga dörren till Livet, inte bara att närma sig det.
Nu ska jag ner till affären och köpa propplösningsmedel!
Skulle nog behöva ett sådant - någon sådan- i mitt liv också!
Publicerar på nytt en bild på min senaste akvarellmålning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar