Igår delade jag ett inlägg på facebook om de fem saker människor sade sig ångra mest i sina liv när de visste att döden närmade sig.
Det första var att de önskade att de hade levt mera sant mot sig själva och inte efter omvärldens förväntningar.
Lätt sagt och svårt gjort!
Jag själv växte snarast upp i en storfamilj än i en kärnfamilj eftersom ett par av mina mostrar hade villa mittemot vår. Där bodde tre mostrar, mormor när hon levde, och så småningom en frånskild morbror. I övrigt var vi också hårt knutna till släkten.
Skillnaden mot hur jag lever idag i ensamhet och långt borta från familj och släkt är enorm.
Kanske är det därför jag lever så här.
I dessa familjer/släkter finns nämligen en sorts osynligt förtryck. Ingen äger egentligen sitt eget liv, utan alla har sin roll som ska uppfyllas. Det kan vara mycket förkvävande om man har anlag för klaustrofobi.
Även sedan människor har gift sig och flyttat hemifrån kan det där mönstret finnas kvar. Jag har säkert en del av det insupet med modersmjölken så att säga, men å andra sidan har jag ytterst självständiga barn, som definitivt markerar revir.
Jag flyttade sexton mil bort och fick så småningom också en skilsmässa på halsen genom detta. Vi var överens.
Ibland kan man se gamla par som alldeles uppenbart borde ha gått skilda vägar, men som inte har orkat, vågat eller haft för stora pliktkänslor för att göra detta. Så har deras liv på sitt sätt blivit misslyckade och olyckliga. Sådant är naturligtvis tragiskt.
Ett missriktat hänsynstagande gagnar ingen, tror jag. Illamåendet läcker på något sätt ut och visar sig på olika sätt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar