kan jag tycka ibland. Då, från mitten av 1970-talet och nästan tre årtionden framåt, när jag var sossefrälst och borgarna var de stora fienderna. Då visste man (jag, vi) vad man ville ha; ett nytt samhälle med godhet och jämställdhet.
Mellan 1970-talet och fram tills nu finns för min del en viktig del av Livet. Det som inte blev som det var tänkt med skilsmässa som en nödvändighet för att få vara jämställd och välja min väg. Livet som blev byten av miljöer, platser och relationer, och också politiska partier.Innehållsrikt, omväxlande, men...
Vissa saker kan man ställa upp på, men andra frågor är så viktiga att det inte finns kompromisser. Så kunde jag inte vara i ett kollektivistiskt parti i längden. Men nog var det bra att klara av det i 28 år! Det parti som jag sedan trodde stod för yttrandefrihet och liberalism hade en annan sorts förtryck. En förtryckande skolpolitik och en kall människosyn, där aborter enbart var en kvinnofråga.
Dessutom visade det sig ju här i Blekinge att det inte var så mycket med yttrandefriheten när man till och med uteslöt en medlem på grund av en insändare.
I KD väntade jag en annan abortsyn. Den fanns inte. Dessutom fanns det något som jag inte hade upplevt tidigare, men som jag upplevde som toppstyrd kontroll. Jag fick en känsla av att man helst skulle ha debattartiklar godkända av partistyrelsen innan man skickade in dem. En känsla! Det partiet kändes obekvämt för mig.
Tre partier. Tre olika kulturer och olika förväntningar på medlemmarna.
Det var onekligen mycket lättare förr när jag stod på barrikaderna och kämpade för kvinnors frihet och såg borgarna som skurkarna i världen.
Nu känns mycket så förvirrande... Å ena sidan, men å andra sidan...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar