Nej, Skavlan var inte trevligt!

Skavlan hör till de program som jag nästan alltid ser. Det är intressant att se kända personer där,  för att programledaren har en förmåga att skala dem in på bara skinnet, utan att det är otrevligt.

I fredags blev det väl kanske för mycket skalande. Först var det Linn Ullman som jag tyckte gjorde ett konstigt intryck. Jag förstod inte när hon skämtade eller var allvarlig. Det allmänna intrycket blev  en märklig bild av en neurotisk människa, tycker jag.
Sedan stegade Håkan Juholt in.
 Det är klart att intrycket blir konstigt när opinionssiffrorna rasar i botten och alltfler, även från den inre kretsen, uttrycker sitt missnöje, och den det gäller hävdar att han har både partiets och väljarnas stöd. Då måste man ju undra hur det står till egentligen. Förnekelse.
Jag fick en mycket otäck känsla av att den person som satt där i tv-rutan vilken sekund som helst kunde rusa upp med ett ramaskri och falla ner i total kollaps.
Troligen kör den mannen sig själv alldeles för hårt. Han är inte så stark som han vill påskina. Vad är att vänta?
Ju mera han låtsas vara superstark, desto värre kommer journalisterna (och partikamraterna?) att gå på honom.

Jag minns när jag själv var illa åtgången, (fast ingenting så klart i jämförelse med detta) och jag satt på ett styrelsemöte och min mor hade dött ett par dagar tidigare, och en präst i styrelsen gick hårt åt mig.
Efteråt, under andra former, sade han till mig
-Du får skylla dig själv, för du verkar så oberörd, så du lockar en att försöka få dig att reagera!
Något för Juholt att tänka på? Oberördhet kan vara provokativ!