Idag kan vi läsa på nyheterna att en tredjedel av personalen på Nordens största akutmottagning på Södersjukhuset i Stockholm anser att det är kvinnans eget fel om hon har blivit misshandlad.
Längre har vi alltså inte kommit då det gäller jämställdhetstänkande och respekt för individen. Förhoppningsvis är denna tredjedel män.
Finns det någon sorts gräns för när det börjar bli okey att slå en kvinna? Var går den gränsen? Vad ska kvinnan ha gjort då?
Jag tror att psykisk och fysisk misshandel är otroligt vanliga. Ofta handlar det säkert om en maktkamp. Detta gäller såväl barn/ungdomar/vuxna som mobbar varandra som i destruktiva förhållanden. När inget längre finns att tillgå brukar man våld, och detta våld kan se olika ut. Det kan vara subtila hot eller klart uttalade hot. Man kan bli kränkt och nedvärderad, berövad sin självkänsla och sin tilltro till sig själv. Allt man gör och är är fel.
Sakta men säkert krymper man, och då får den som utsätter en för detta övertaget.
När man är ung kanske man inte ser det subtila, men när man är äldre har man nog lärt sig känna igen de små, små sticken som senare kan bli stora hugg, för att kanske till slut landa i slag och till och med mord. 15-20 kvinnor blir årligen mördade av sin man/partner/sambo.
Mannen är, står det i ett material om kvinnomisshandel, "ett rasande barn som sparkar och slår", och kvinnor tar gärna hand om barn. Men den sortens barn ska nog få slå i fred utan att bli omhändertagna.
De kvinnor som utsätts för den psykiska misshandeln kanske ibland önskar att såren i själen hade synts. Blåmärken på kroppen kan människor åtminstone se!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar