Jag kommer aldrig att kunna förklara mina reaktioner för mina barn, för de lever inte i den föreställningsvärlden som jag har med en nedärvd, straffande Gud. Han sitter som klistrad på mina axlar.
I morse inträffade en händelse som på nytt visade hur stor rädslan för honom är. När jag tittade på nyheterna på nätet, såg jag att två personer var skadade, en svårt skadad, i en brand i bostadsområdet där min dotter och hennes sambo bor i Stockholm. Branden hade inträffat på morgonen idag.
Helt övertygad om att Gud nu var på väg att straffa mig för all ondsinthet, som en annan människa hade framkallat hos mig, blev jag jättenervös. ( I det stadiet har jag definitivt glömt att jag inte är jordens centrum!)
Jag ringde min dotter på jobbet, men hon svarade inte. Ringde hem till dem, ingen svarade, ringde hennes far, som alltid tror att allting drabbar andra, men inte honom och hans anhöriga, (tvärtom mot mig!) ringde hennes svärmor, som bor nära dem i Stockholm. Hon lovade kontakta sin dotter.
Försökte så igen med min egen dotter på jobbet, som då svarade att hon satt i möte, och givetvis var irriterad på mitt ringande.
Men, jag minns hur hon ringde ner mig, när min mobil en morgon var avstängd, och en äldre kvinnlig bilförare hade haft en olycka utanför vår by. Fast detta har hon nog glömt nu, för det är några år sedan.
Nej, man ska garanterat se till att man lever i kärleksfulla nära relationer, då behöver man inte bli ondsint och inte frukta för Guds straff!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar