Är det så att berömda människor inte har tid med sitt eget privata liv? Eller är det en trend att visa på den stora ödsligheten bakom glamouren? Man kan nog undra.
Michael Jacksons läkare berättade att den av många så högt beundrade och ja, älskade, artisten inte kunde sova, hade en docka i sängen och egentligen inte hade några riktiga vänner.
Liza Marklund berättade i programmet Sverige att hon aldrig hade insett behovet av kvinnliga nätverk. Håkan Juholt hade inte haft tid att skaffa vänner i Stockholm och har träffat sin nuvarande kvinna på en kontaktsight.
Ofta hör vi talas om kända personers ödsliga privatliv. Blir det tomt omkring dem allt eftersom berömdheten stiger? Eller har de, som sagt, inte tid att odla vänskaper? Eller är de inte den sorten att de har vänner?
Själv föredrar jag nog vänner framför bekanta. Jag umgås med vänner. Papegojumgänge tilltalar mig inte, det vill säga sammanhang där man pratar nonsens.
Mest träffar jag människor i samband med de föreningar som jag är medlem i, men många har jag träffat i så många år, och en del känner jag väl, så de måste också räknas som vänner. Men sedan har jag också ganska många riktiga, gamla, goda vänner, sådana som känns som systrar och brödrar. Jag har svårt att tänka mig hur livet skulle vara utan dem. Det är ju de som kan tala om för en hur man är- egentligen. De är ju ens spegel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar