Skämt och allvar

Det är väl helt klart att med stigande ålder kommer vissa karakteristika. Vissa saker är släktrelaterade. Jag kan kanske nu konstatera att jag nog inte kommer att få den ärftliga hörselnedsättning som har gjort några i min släkt nästan döva på ålderns höst, för de hade redan tecken i min ålder.
Namn har jag alltid haft svårt för, det är värre nu, för nu finns det överhuvudtaget inga namn på nu levande personer i mitt huvud, verkar det som. Konstigt nog minns jag historiska figurer, och siffror och årtal har jag alltid haft lätt för, och det har jag fortfarande.

Jag brukar skämta och säga att det har inte så stor betydelse att jag berättar saker flera gånger för mina väninnor, för de minns ändå inte vad jag har sagt. Eller också är de bara artiga när jag frågar om jag har berättat saken tidigare - som jag senare minns att jag hade gjort.

I det pågående kriget med senaste exet måste jag undra om det är begynnande senilitet eller vad det är som så fullständigt får honom att missuppfatta vissa saker och att påstå att jag har sagt saker som jag inte har sagt.
Idag kan jag läsa att jag har påstått att alla överklassmän går till prostituerade. Det kan jag aldrig ha sagt. Inte alla, men visst har jag sett sköna herrar ute på konferensresor, fast de har ju inte varit direkt överklass. Horor erbjuds ibland ute i  Europa till dem som är inviterade. Någon som inte visste det? Och är man kompis med män får man höra... Man har således inte så där väldigt mycket god tro längre, det är sant. Inte fick man mer för att man jobbade som reseledare i Hamburg.

När folk säger olika saker om samma sak, är det ena som de säger en lögn. När tilliten har spruckit håller kärlet inte längre något livgivande vatten.
Gott slut på det nya året! Jag firar med katten och telefonkontakter.
Det hör väl också till åldern att man ogärna lämnar huset en högtid och att man vill sova i sin egen säng.
Men i morgon ska jag försöka vara social.