Egentligen skulle jag gå till sängs nu för jag ska upp tidigt, men jag kom just att tänka på något som jag vill skriva först.
För många år sedan hörde jag en kvinna i kris säga: " Nu får de ta hand om mig!" (Det gällde vänner.)
Jag minns hur förvånad jag blev över detta överlämnande och tanken att någon annan skulle ta hand om en.
Tror knappast att jag har tänkt den tanken, men visst har det funnits folk som har tagit hand om mig ändå, men detta har så att säga inte varit mitt påfund.
Hur har vi det med ansvaret för oss själva egentligen? Är det inte så att många besvärliga situationer i våra liv skulle ha kunnat undvikas om vi hade tagit ansvar.
Jag tycker faktiskt att människor som blir arbetslösa och inte är med i A-kassan får skylla sig själva om de får det besvärligt. Människor som lever utan försäkringar och därför inte får ut ersättningar om något drabbar dem hade också kunnat undvika detta. Med försäkring hade de fått ekonomisk ersättning och kanske inte blivit drabbade så hårt.
Ibland kan man träffa på människor som lever i besvärliga situationer, men man inser snart att de faktiskt har sig själva att skylla till stor del.
Våra föräldrar sorterade inte sina grejor innan de dog, och de var 85år resp. 86 år gamla.Detta gav oss ett jättestort arbete.
Då tänkte jag inte så mycket på det, men nu när jag själv har börjat gå in på livets sista del tänker jag ju på att man bör sätta igång och inte, om man nu kan undvika det, lämna sorteringen/kastandet helt till de efterlevande.
För visst är sådant ansvarslöst! Att bara lämna över arbetet, för någon måste ju göra det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar