Är det inte hemskt med människor som ständigt påminner andra om deras misslyckanden? Det är fruktansvärt ondskefullt, tycker jag.
Jag har själv varit utsatt för det i en relation, då jag i krisiga lägen alltid fick höra talas om mitt entledigande från en rektorstjänst. Detta pågick tills vederbörande antagligen förstod att de pengar jag fick var mer än plåster på såren och skaffade mig en ytterst behaglig tid efteråt, även om jag tyckte att jag blev orättvist behandlad i processen så att säga.
På s-bloggarna kan man läsa hur någon hela tiden drar upp en partiledare i mitt parti, som misslyckades på sitt uppdrag och som ständigt blir påmind om detta, om hon nu till äventyrs skulle läsa detta. Likaså kan den stackars f d ministern Littorin läsa hur illa M behandlade honom när de trodde på media.
Allt detta är otroligt fult. För det första är det gräsligt mot dem som har fått lämna sina uppdrag, för det andra är det fräckt att misskreditera partierna som om de vore helt i händerna på media, utan möjlighet att kunna bedöma trovärdighet och kompetens själva.
Man kan ju storkna inför vissa människors beteenden och vilja att skada och göra det som är ont mot andra.
2 kommentarer:
Fult och oempatiskt och slår tillbaks på förövarna. Tror jag.
Om nu kungen har sår, så är man i all fall på honom och krafsar igen.
Fan också, att han inte kan få vara i fred.
Jag tycker att det är löjligt, och man får en känsla av att vi är omgivna av mikrofoner.
Men sedan finns det människor som känner sig så misslyckade själva så de måste dra fram andras misslyckanden för att tro att deras egna tillkortakommanden blir mindre.
Skicka en kommentar