Jag måste erkänna att jag har haft ett visst motstånd mot Tomas Tranströmer. Detta har sin förklaring i att jag mötte honom och hans fru i början/mitten av 1990-talet, då han var på skolan där jag var rektor. Vi hade en afasilinje där, men jag minns inte om han var där kort eller lång tid. De gjorde ett ganska överlägset intryck på mig den gången.
Därför blev jag så överraskad av filmen om honom som jag såg på TV häromdagen och en helt annan person framträdde för mig. Sedan har jag läst hans dikter (jag har köpt samlingsutgåvan!) på ett helt nytt sätt.
Något kom fram som jag inte tidigare har sett nämligen Ödmjukheten.
Jag tycker om ödmjuka människor, och jag tror att det bästa jag har hört om mig själv var när en person sade att jag i grunden var en ödmjuk person. Så känner jag mig också, som en människa som inte tar något i livet för självklart och givet.
Sedan kan man väl tycka att en del Nobelpris kommer alldeles för sent i pristagarnas liv. Om de nu ändå får priset skulle man väl önska att det var innan de var 80-90 år gamla, så att de verkligen kunde ha glädje av det i livet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar