En dag ser man med stor sorg att man definitivt har framtiden bakom sig. Det är egentligen inte lönt att satsa framåt.
Ska jag verkligen ge tid och pengar åt kursen i internationell kommunikation på tyska på universitetet i vår? Är det värt uppoffringen och kostnaden? Vore det inte bättre att rensa upp, försöka få ordning på kroppen och se till att jag blev social, inte bara i föreningar? Vad är det jag förväntar mig framöver?
Jag skulle vilja ha en skrattande fjäril i mitt liv. Någon som kom infladdrande med färg, glädje och lättsamhet, så att min egen tyngd kunde pulvriseras, och mörkret ge vika för det starka och livgivande ljuset. Finns det sådana fjärilar?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar