Vi var säkert många som följde Nobelfesten och utdelningen av Nobelpriset igår. Det är spännande att se alla glittriga människor och fundera över hur det skulle ha varit att vara med.
Tänk om man hamnade mitt ibland folk som pratade jättemycket med varandra, och man själv blev utanför. Så kan det ju vara på fester eller andra sammankomster. Alla människor är inte pedagoger, brukar jag tänka, när uppenbart någon inte är med i samtalet, eller man vänder sig till några, men inte till alla. Pegagoger har fått lära sig. Alla ska med på banan!
Nej, jag skulle nog inte gilla att sitta så många timmar och tvångsprata med folk som jag inte kände.Och så det som jag tycker borde vara det stora problemet; går ingen på toaletten? Nog måste någon lyfta från borden under denna långa tid, när de dessutom dricker vin? Eller har gamla gubbar och inkontinensdamer blöja på sig? Eller är det bara så att kameran inte är med när de reser sig?
Många blev intervjuade. Några håller alltid stilen. Man undrade var S-partiledaren satt, men så hamnade han äntligen i rutan och berättade vad han hade talat med sin bordsgranne om. Och vips tog han chansen till lite politisk propaganda om den dåliga svenska skolan, och hur den borde vara.
Nej, den mannen kan inte hålla stilen, tänkte jag. Där försvann nog dessutom en och annan hårt arbetande lärare som väljare. Vilka vill de egentligen ha? Ibland läser jag, som jag skrivit, några s-bloggar.
En del vill absolut inte ha "urban medelklass" från storstäderna, några tror inte på folk långt ut från vänstern, och flera vill inte ha varandra. Allt fler verkar lämna partiet. Vad blir kvar?
Kanske är det så att moderaterna skördar sina framgångar just på sin stil när de framträder. De ter sig kunniga, bildade och faktiskt ödmjuka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar