Alla, som har försökt, vet att det är svårt att gå emot en mobb och vara en av de få, eller den ende, som säger att man inte ställer upp på förföljelsen.
Nu pratar jag inte om förföljelse i egenskap av rättmätig kritik av vimsiga politiker eller oärliga ämbetsinnehavare, utan den där vanliga mobbningen som vi ser runt omkring oss varje dag.
Det finns alltid människor som är mobbningsbenägna. Är man ensam och utestängd från andra sociala sammanhang är kanske risken att man lierar sig med dessa människor stor. Hellre där än ingenstans.
Man kan likna det vid dåliga förhållanden, som folk lever kvar i år efter år för att de är så rädda för tomheten och tystnaden.
Mobben är säkra kort. I den blir du någon. Du är en av dem som kastar skit, säker i din roll, omgiven av andra skitkastare. Säkert finns det i denna personer som hade kunnat göra betydligt viktigare saker i sina liv än att ständigt kasta dynga på än den ene än den andre.
Men har man valt sida, så har man valt sida. Då vilar man ju, trots allt, i mobbens trygga famn!
2 kommentarer:
Naturligtvis kan man välja om man vill vara med i mobben eller ej. Men många utsatta berättar att det värsta var inte mobbarna, det var alla de tysta.
Alla dom som inte upplever samma problem, som anser sig vara starka nog att klara situationen, som är nedlåtande förstående. Eller de som klappar på axeln i hemlighet och berättar saker de inte vill stå för offentligt… men tror att man ska ta på sig att framföra… de som beklagar sig…
Och ibland är det inte ens klart vem som är offer och vem som är förövare. Men är man rektor så har man betalt för sin utsatta position, man har makt och inflytande. En chef är aldrig lika utsatt som en underordnad. Men tyvärr har många chefer en enorm förmåga att framställa sig som den som är utsatt om personalen klagar. En chef kan alltid hämnas på underlydande. Har alltid större förtroende hos ledningen.
Chefers mobbing av anställda är ett stort problem på arbetsplatser. Likaså att de kan kränka och begå övergrepp utan att man kan komma åt dem.
Det är bara normalt empatiska chefer det går att ”sätta dit”, för de begriper när en konflikt är olöslig, tar sin del av skulden och slutar. De som borde försvinna biter sig fast och får hela tiden rätt.
Jag håller helt med dig, kyrksyster, i första delen här, men när det gäller chefer och rektorer så har man det lätt så länge man har styrelsen med sig, men när man inte har det längre och anställda springer och kör skit i kulisserna, då är det inte lätt. Vem kan bara sluta? Det är tre månaders karens till A-kassan om man slutar själv.
Skicka en kommentar