Att flippa ur ett sammanhang- och att söka ett

A.B.Breivik hade skickat ut sitt manifest till en mängd olika människor, som han på något sätt ansåg sig kopplad ideologiskt till, före massakern. I Uppdrag gransknings program kunde vi ikväll se pilarna ut över världen. De intervjuade nekade till att de hörde till en våldsideologi.
De, som hade försökt läsa manifestet, vittnade inte alls om att detta var klart och koncist, vilket har hörts från en del håll, utan tvärtom att det var rörigt och mycket var hopklipp från olika websidor.
Breivik hade själv dragit konsekvenserna av sina idéer och farit ut och tagit död på 77 personer.
Kan den mannen vara annat än galen? Han menar sig dela en ideologi, men drar sina egna konsekvenser och anser sig ha mandat att bestämma vilka som ska dö för hans idéers skull. Kan detta vara annat än sjukt?
Var han med i de här sammanhangen? Detta betvivlar jag starkt. Jag tror att han till stor del var en enstöring, som placerade sig själv ibland andra människor, dit han egentligen bara hade anknytning i sin egen fantasi.

Vi behöver alla sammanhang, som vi kan räkna som våra. Efter "Uppdrag granskning" såg jag programmet om Nordstan och om de människor, som på ett eller annat sätt fallit ur ramen i samhället och gick omkring där eller satt där en stor del av dagen för att försöka hitta en gemenskap. Många verkade hemlösa. Flera vittnade om att de hade levt ytterst etablerade liv, men förlorat allt, och sade att det var lätt att falla ur.
Jag hade velat höra mer. Varför hade de hamnat där de var? Fanns det något som de själva hade kunnat göra annorlunda för att slippa den situationen? Hade de haft chanser till ett annat liv som de hade försummat? Men sådant fick vi inte veta.

Julen är på många sätt och för många en makaber tillställning.
Själv gillar jag inte alls att shoppa. Detta betyder att jag handlar så mycket jag kan på postorder, och när jag måste handla i affär har jag en lista med varorna placerade som de finns i affären, och sedan följer jag denna och handlar ytterst sällan något extra.

Det mest makabra som jag har upplevt på ett varuhus var inför julen 1981. Jag hade varit hos skilsmässoadvokaten och min svärfar hade just dött. Så kom jag in på ett stort varuhus där "Hej tomtegubbar slå i glasen" ljöd högt från högtalarna.
Hur känner man sig i sådana lägen?

Många befinner sig i  liknande lägen och tvingas stå ut med denna hejiga kommersialism och denna skrälliga julmusik.

Nej, jag föredrar nog på många sätt vardagen, för denna typ av helgfirande känns mera uppstressande än vilsamt. Vad säger ni?