Nu har jag fått en förklaring till varför min kommentar på biskop Tuulikkis blogg inte publicerades. Jag skrev till den jag trodde var biskopen och frågade. Svaret kom från en pressekreterare som skrev att hon hjälpte biskopen att kolla kommentarerna och att kritik mot andra än biskopen inte togs in. I och för sig en princip som också jag hyllar, fast i detta fallet var det ju en person som biskopen själv hade kritiserat, så då är det kanske inte lika självklart att stoppa kommentarerna.
Men så tänkte jag på hur olika vi ser på vad som är viktigt i våra jobb/ämbeten. För mig skulle det vara självklart att om jag stod för en blogg, så var det jag och ingen annan som skötte den, vilket jobb eller ämbete jag än hade. Det skulle kännas mest trovärdighetsskapande.
Eller har man en blogg för att synas och vara med i de sammanhangen fastän man egentligen inte är intresserad av det?
Jag tror till exempel inte att biskop Åke Bonnier har överlåtit till någon pressekreterare att sköta bloggen som står i hans namn.
På mig förefaller ett sådant tillvägagångssätt som om bloggen är ett spel för gallerierna.
Allting handlar om prioriteringar. De präster/biskopar och andra kyrkliga företrädare som sätter människan i centrum är de som gör att vår kyrka blir respekterad, anser jag.
De som på olika sätt skapar mellanhänder mellan sig själv och andra blir i längden rätt tröttsamma och svåra att definiera.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar