Barnen var plötsligt vuxna och deras barndom hade man kanske jobbat bort, medan man förtvivlat försökte kompensera sin bortovaro med hysteriska aktiviteter när man var tillsammans med dem. I stället för att bara sitta i lugn och ro.
Det gör jag nu när jag träffar mina vuxna barn. Jag åker faktiskt till dem för att umgås med dem och inte för att göra annat, trots att de bor på attraktiva ställen. Man lär sig och försöker kanske ta igen det man har förlorat.
En dag var föräldrarna döda. Och jag hade knappast ens märkt att de hade blivit gamla, faktiskt så gamla att människor brukar dö i den åldern.
Nu borde jag vara riktig pensionär. Men jag jobbar då och då, i arbete som faktiskt kräver en del, både på plats och i förberedelser. Och så är jag med på möten och konferenser.
- När ska jag bli pensionär? brukade min gamla mamma säga, för hon var den som var yngst och servade sina gamla systrar de sista åren av deras levnad.
Nu hade hon väl visserligen en viss fallenhet för offermentalitet, men nog låg det något i det där ändå.
Tänk om jag skulle dra i bromsen. Och bara vara... För det är ju faktiskt så att livet på något sätt rinner förbi vid sidan om en ibland.
Nu är det redan Valborg i morgon. För mig känns det som slutet av februari eller mars. Jag hinner inte med!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar