Jag har ärvt många saker, för min släkt har varit fylld av mostrar, som inte hade några egna barn. Och så mina föräldrars hus.
Ibland tänker jag att jag skulle göra mig av med alla de gamla möblerna och köpa helt nytt, eller bara använda mig av det som jag själv har köpt för att liksom rensa ut det gamla.
Det blir som ett ok från tidigare generationer.
De flesta av mina prylar kommer ingen ta över. Mina barn har egna hem sedan många år och gillar inte att ha trängsel av möbler.
Tanken blev påtaglig igår när en granne transporterades bort från sitt hem för alltid. Jag såg genom fönstret hur han bars ut och kände mig inte så särskilt påverkad då. Men när jag en stund senare kom in till stan, var jag faktiskt rätt så skakig i benen.
Minnen tränger sig på. Minnen av döden som väntar vid en mors bädd och den tunga andhämtningen. Jag vakade de sista dagarna.
Det har blivit tomt. Den äldre generationen är helt borta i vår släkt. Jag sitter numera på den plats vid släktmiddagarna, där den som åldersmässigt är närmast döden sitter. Sedan vet man ju aldrig hur livet kommer att se ut och vem som dör först, så klart.
Men vad ska man med alla dessa prylar till? Och alla böcker som jag inte hinner läsa?
Det börjar mörkna och lida mot kvällen nu.
Men jag känner mig fortfarande i någon sorts uppbyggnadsskede, där jag väntar på en sorts islossning för det relationsmässigt riktiga livet...
Det är nog dags att anpassa sig, att gå på pensionärsträffarna i stället för att sitta bland de unga studenterna på universitetet och att inse realiteterna. Det blir nog inte så mycket mer av framåtskridande!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar