Man har ju lärt sig! Nu tar vi en dag i taget, och sedan en dag har allt gått över.
Saker är inte svarta eller vita, brukar jag säga till mina väninnor. Det borde de själva begripa, men ibland tror jag inte att de gör det.
När jag sitter där i bilen efter, eller på väg till, ett möte, undrar jag ibland om detta verkligen är Livet. Är det värt priset att hålla igång som jag faktiskt gör?
Man blir rasande i en relation och sårad och ledsen och orkar inte mer.
Sedan rinner det där av, och då minns i vart fall inte jag längre varför jag blev rasande, sårad och ledsen. Kvar finns bara det där andra, det som värmde, och som börjar skava som när man har en vass sten i skon.
Jag blev tvungen att ändra ringmelodin på min mobil. Nu har jag bara den gamla melodin till väckningen, och det är illa nog.
Varför jag ändrade?
Jo, när melodin spelade, och jag svarade följde det ofta ett
-Hej, min älskling!
Detta är stenhårt förknippat med signalen, som alltså nu är utbytt till en annan melodi utan några anknytningar till någon speciell.
En dag vet man bara att ett enda steg till är omöjligt, det vill säga om man ska förbli hel invärtes. Då måste det vara över...
Och då måste man ändra telefonsignalerna och undvika platser som påminner om något.
Man kan faktiskt likna det hela vid en rökavvänjningsprocess.
Sakta glider man bort från de situationer där begäret efter cigarretterna väcks, precis som man fjärmar sig från det som väcker minnen.
En dag minns man inte längre hur cigarretterna smakade och varför de var så viktiga i ens liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar