Jag har tidigare sagt att jag inte läser många bloggar. Av de kyrkliga är de räknade på ena handens fingrar. Men jag läser två helt väsensskilda. Den ena är Åke Bonniers blogg, där vi får till livs hur viktigt det är att möta andra religioner, och hur Gud är densamme för oss och hur fint allting är. Jag tror också att vi bara har en Gud, men jag tror inte att det är Svenska kyrkans främsta uppgift att få till stånd någon sorts religionssynkretism. Det verkar nästan börja luta åt det hållet.
Den andra som jag läser, när jag orkar igenom ordmängden- det är inte alltid- är Bloggardag, ölandsprästens blogg. Där öses otidigheterna ut över än den ene, än den andre, som hånas och förlöjligas medan blogginnehavaren själv verkar ha total insikt om att han alltid är den ende som äger sanningen. Detta ständigt till applåderna från fancluben, som troligtvis får utlopp för sina egna aggressioner genom att stämma in i klagosången och förlöjligandet.
Just nu kritiseras denna senare av en pensionerad präst. Genast dök en i cluben upp med en kommentar just om att vederbörande var pensionerad. Detta betraktades tydligen som ett handikapp när man skulle uttrycka något, och den åsikten säger väl en hel del om kommentatorn.
Blir man inte bara trött!? Vad är värst? En som ser fan överallt eller en som inte ens ser farorna i det som händer inom Svenska kyrkan? För nog är det en fara för kristendomen om vi till slut inte riktigt vet vad den står för? Om Svenska kyrkan står för en religion som snarast är ett mischmasch av allt möjligt.
Fast det är väl klart att det är spännande med det som kan förefalla lite mera exotiskt....? Eller?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar