Det är väl tvärtom så att om vi inte följer vår inre övertygelse så blir det på något sätt stopp i kanalerna, och vi blir bara tröttare och tröttare. Så det gäller att försöka leva i harmoni med sitt inre jag.
Efter det att Omar Mustafa lämnade sina socialdemokratiska uppdrag går diskussionens vågor höga, och det finns till och med de som menar att man inte kan vara religiös inom S.
Om man menar att man i religionens namn har rätten att nedvärdera och misskreditera människor, då kan man nog inte det, nej, om jag känner det partiet rätt. Man lär nog inte heller kunna hävda att man har någon sorts personlig koll på Guds vilja som gör att denna ska stå över svensk lag.
Men detta att vara tudelad och inte vara densamma i olika sammanhang påminner mig om en historia som jag hörde för många år sedan.
En kvinna hade det besvärligt på sin arbetsplats. I styrelsen satt en präst, som hon hade stort förtroende för och för vilken hon så småningom i brev berättade hur hon upplevde sin situation. Enligt överenskommelse mellan dem skulle han läsa och riva de breven.
Kvinnan fick så småningom lämna arbetsplatsen och fick senare veta att andra (hur många fick hon inte veta) i styrelsen hade fått läsa hennes förtroliga brev. De var alltså inte rivna!
Mycket uppriven ringde hon prästen som intygade att brev fanns kvar. Sedan ringde hon den personalansvarige i stiftet.
Vad han sade?
Jo, han sade att i det fallet hade prästen inte varit präst, och han hade alltså inte haft någon tystnadsplikt, utan i det fallet var han styrelseledamot.
Tala om att vara kameleont? Men är man trovärdig?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar