Om man, som jag har, har varit med om flera ytterst dramatiska händelser i sitt liv, då saker har förändrats på en enda sekund, kanske man, som jag, blir lite ängslig av sig. Man vet hur det är när det oförutsägbara sker med blixtens hastighet.
En nära släkting tog ett steg mot sitt skrivbord på jobbet och hjärtat stannade. Med änglavakt blev han återupplivad efter några minuter i dödens rike. Dygnen som följde var osäkra och dramatiska.
Min far föll omkull i hjärnblödning i köket medan min mor var ute och julhandlade. Han levde en månad efter detta, men dog sedan.
En moster föll ner i köket med en hjärnblödning som ändade hennes liv, en annan låg med brutet lårben hjälplös och ensam ett par timmar innan någon fann henne. Detta har inte hänt ute på farliga vägar, inte i flygplan eller i bilen utan hemma och på jobbet.
När någon som står mig nära inte svarar i mobiltelefonen blir jag orolig. Det bara är så. Man bär sina erfarenheter med sig.
Idag hade en minibuss voltat med skogsarbetare som aldrig kom fram till sitt jobb. En är redan död, några svårt skadade.
Vi läser dagligen om de snabba olyckorna som kastar omkull livet för familjer och vänner. Vi läser sällan om fortsättningen.
Man ska vara glad över de dagar då livet är precis som vanligt!
2 kommentarer:
Jag håller verkligen med dig! Livet är skört. Dagar då "inget" händer är något att vara tacksam över. För även om vi förtröstar på att himmelen väntar har vi - av Gud, det är jag viss om - fått en glädje till livet.
Jo, så är det nog.
Skicka en kommentar