Det är ganska kul, tycker jag, hur människor ibland uppfattar saker, och vad de tror och inte tror. Jag var alltså inte trovärdig i det jag skrev för att av de större bokförlagen (Vem begär att man ska berätta sanningar i romaner för övrigt!?), trots att så gott som vartenda ord var sant, om än hopplockat från olika håll.
För några år sedan berättade jag för en kollega att jag en gång hade en reseledarkollega en kortare tid, och när jag besökte honom såg jag en gång att han hade en pistol i handskfacket på bilen. Det visade sig sedan att han kom att tillhöra grekiska juntan och var här i Sverige för att arbeta här(ifrån?) före deras regeringstid. Han blev då diplomat här och efter deras fall fortsatte han inte. Att jag visste detta, som inträffade flera år efter vår bekantskaps upphörande, berodde på att det stod i en tidningsartikel i samband med en diskuterad utmärkelse flera år senare. Min kollega tittade på mig som om jag antingen fantiserade, fabulerade eller också att jag ljög.
När elever på skolor som jag har jobbat har varit påtända på lektionstid har skolledningen inte heller trott det, trots att vi har varit flera som har intygat att det garanterat var så. Kan inte du se om en person är full? Man kan ju också se om folk är tillräckligt påtända?
Å andra sidan kan det vara så att man samtidigt i "oerfarna" miljöer övertolkar saker och tror att saker, som faktiskt är fullständigt orimliga, är sanna. Man ser inga gränser, och man ser inte när gränserna är överstigna.
Det är ganska roande det där med rimligt och orimligt, faktiskt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar